Sofie- Mina ord om min vardag

Jag har blivit tvåbarnsmamma! Allt hände för tidigt och väldigt snabbt men vi mår bra, både jag och vår vackra Alva. Oliver har blivit storebror åt en jättefin men liten tjej. 

Allt började för ca tre veckor sedan. Jag fick ont på höger sida vid revbenen. Det var ett väldigt jobbigt tryck som aldrig släppte. Jag ringde 1177 som sa att jag skulle ringa förlossningen som sa åt mig att ringa speciallistmödravården som sa att de inte trodde det hade med bebis att göra. Dagen efter blev det bättre. Tror detta var på tisdagen. 

På fredag kom ditt tillbaka, men ännu värre. På kvällen stod jag inte ut längre så vi lämnade Oliver hos mina föräldrar och åkte till akuten i Karlskoga. Vi trodde jag hade fått magkatarr eller liknande. Men vi förstod ganska snabbt att de hade andra aningar då det kom in mycket folk samtidigt i rummet vi låg. De misstänkte havandeskapsförgiftning. Mitt blodtryck var väldigt högt 160/100 tror jag. 

Det visade sig även att jag hade protein i urinen. Läkaren berättade att jag måste åka snabbt till antingen Karlstad eller Örebro. Som tur är fick vi åka till Karlstad. Det blev snabb ambulansfärd. Jag hade en jättebra narkosläkare med mig som kollade trycket var 10:e minut ungefär. Här hade jag fortfarande inte fattat vad som hände. 

Jag blev inlagd på avdelning 14 och fick sprutor för att bebisens lungor skulle utvecklas snabbare. Jag fick smärtlindring och allt blev bättre. Smärtan blev mindre och mindre och blodtrycket stabiliserades. Jag fick samla urin men det var inte helt nöjda med mängden. Jag började samla på mig mer och mer, kände hur jag blev mer och mer svullen. 

Jag trodde ändå att jag snart skulle få komma hem då jag inte hade ont längre. Natten till måndag den 30 mars kom smärtan tillbaka. Den ökade snabbt och tillslut hade jag så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Fick morfin och det blev en snabb förflyttning till förlossningen. 

Det bestämdes att jag var tvungen att göra ett akut kejsarsnitt för både jag och Alva mådde väldigt dåligt. Det visar sig att jag fått någon som heter HELP- syndrom. Det är en allvarligare variant av havandeskapsförgiftning som påverkar lever och njurar väldigt mycket. Smärtan berodde på att jag fick små proppar i min lever som gjorde att den svullnade.

På kvällen den 30 mars klockan 17.33 är Alva född. Hon vägde endast 1495 gram och var 41 cm lång. Hon var lite tillväxthämmad, och det är inte så konstigt med tanke på hur dålig jag varit under en längre tid. 

Efter snittet låg jag på IVA i fyra dagar. Mina prover blev sämre och jag återhämtade mig inte riktigt som jag skulle. Jag hade även en stor halsinfektion som påverkade luftrören. Jag hade svårt att andas pga vätska i hjärta och lungor så jag fick ha syrgas länge. 

En vecka försvann bara sådär, det var helt plötsligt påsk och jag hade gått miste om min dotters första dagar i livet. Jag saknade Oliver så otroligt mycket och jag låg och grät och grät under många dagar. 

Alva har från början varit väldigt stark som tur är. Hon hade cpap (syrgas) i två dagar bara tror jag. Hon imponerar på personalen här och hon är verkligen otroligt stark. Hon är redan uppe i över 1700 gram och visar tydligt hur missnöjd hon är när hon får ligga i sin säng. Hon vill ju vara hos sin mamma och pappa helst dygnet runt. Hon försöker amma men hon somnar så fort hon får bröstet i munnen. Men snart så :) 

Nu bor vi, hela familjen, i ett familjerum på neonatalavdelningen. Det är underbart att ha Oliver här! Så himla mysigt och han är så duktig med Alva. Vi vet inte hur länge vi ska vara kvar här, men vi myser på i vår bubbla.

Jag är nästan helt återställd nu, mina värden på njurar och lever är inte helt bra än men på god väg så jag är utskriven. Ska ta nya prover på torsdag nästa vecka. Mitt snitt gör inte alls speciellt ont längre och ser väldigt fint ut :) 

En liten förklaring till allt som hänt. Jag har säkert glömt massa saker, men allt minns jag inte ;) undrar ni över något är det bara att fråga ❤️